hela veckan har trötthetskorken suttit på, inte klokt vad segt den kan vara ibland. Men å andra sidan så beror ju tröttheten på att jag nästan uträttat underverk under veckan - jobbat som en dåre och fått iväg flera stora grejer till kunder som väntat på dem, det är ju i och för sig en vinst i sig. Tappert kämpat med gott resultat. Så helgen har gått i återhämtandets tecken: en härlig loppistur med väninnorna till sommarstaden Varberg i lördags med många trevliga fynd som resultat. Lördag var den första riktiga sommardagen, jackorna åkte snart av och vi njöt av solen mellan loppisställena. Hem till mig för att smälta alla upplevelser, lite god mat och en smaskig paj.
Idag har jag bara vilat. Visserligen ropade min trädgård på mig hela dagen men jag bestämde mig för att ignorera detta och drog bildligt talat täcket över huvudet. Man MÅSTE inte gå ut bara för att det är soligt om man inte känner för det. Det är faktiskt så att de senaste åren har jag konsekvent struntat i detta stressmoment som infinner sig överallt och hos alla så fort solen börjar värma luften ute. Man MÅSTE ut. Och ibland vill man inte eller hinner inte. Man får dock stå ut med allas kommentarer: men herregud, sitter du inne en sådan här härlig dag. Dagen kan väl vara härlig ändå, eller? Varför är vi så duktiga på att skapa stress runt allting. Soliga dagar, semester, solbränna, för många valkar för att ha bikini, årets modell av solglasögon, för lite planteringar i trädgården...för att nämna några sommarstressar!
Jag mår så bra när jag inte stressar och därmed basta!
Läste min vandrande kollegas blogg från pilgrimsleden och det är tufft att gå dessa långa mil. Men det låter ändå härligt. Vilket äventyr att ta ledigt fem veckor, ta med sig endast ryggsäck och ge sig ut på nästan 80 mils vandring i ödemarken, övernatta på kloster med 120 andra pilgrimer, vandra och traska, träffa människor från hela världen...fullständigt underbart och tusen gånger värt blåsor och all värk. En resa som definitivt ligger på min lista på saker som jag vill göra innan jag dör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar