07 maj 2008

Även den mes ambitiösa har sina dåliga dagar

Det har gått en dryg vecka sedan sist. Har varit så begravd i arbete att jag knapp orkat att lägga mig på kvällen. Den person som jag delar jobbet med har varit borta och som typiskt är i sådana här situationer har jag fått bekänna färg, en massa har bara dykt upp...felaktigheter som jag inte rår för som visat sig och...listan kan göras lång. Det enda jag kan konstatera är att jag klarat det med glans (och med nöjda kunder) och jag fullständigt tagit ut mig. Nu kan jag dock se ljuset igen och det känns skönt.

Sommaren har ju kommit. Härligt men samtidigt ännu mer stress - gräset i min lilla trädgård har på dessa stackars dagar hunnit bli en halvmeter (lite överdrivet) långt och ser ju inte så fint ut jämfört med alla ordentliga grannars (pensionärer). Snart kommer någon vän-av-ordning i vår bostadsrättsförening och påpekar detta...jag bara väntar.

Min goda dagliga-mail-kompis har varit bortrest en vecka och jag har saknat henne. Det är så skönt att bara få ur sig något och få omedelbar respons. Hon har varit och blivit 50 så nu är jämngamla igen. Idag har även hon - som jag för några dagar sedan - blivit med Facebook. Tanterna är med i gamet. Det var en god vän från andra sidan landet som skickade en Facebook-vän-fråga till mig och då fick jag ju gå med. Så nu kan jag och min mailkompis chatta också :-)

Det är så underbart att ha goda vänner. Alltså riktiga vänner och inte glada men ytliga kompisar...detta har jag (ännu en gång) upptäckt de närmaste dagarna och måste betona den goda känslan av att bli uppskattad för den man är, utan att man är varken snygg, brun eller smal och har varken fint hus, lägenhet i bästa område och tusen bekanta. Mina få, men ytterst goda, vänner är tusenfaldigt mer värda än dessa energitjuvar som visat ett glatt ansikte och är måna om en så länge de själva tjänar på det, men huxflux är man ute i kylan. Jag måste fjärma mig från dessa för att då mår jag bäst. De är dock ofta människomagneter som "lockar" med glädje och roliga upptåg, men det är bara fasad och har ett syfte i att suga åt sig energi - och jag är själv en glad och positiv gök som gärna dras till denna typ av människor, tyvärr.

Städade i en låda och hittade en novell som jag skrivit på en författarkurs för några år sedan - så kul att hitta en text som man glömt och som ännu känns bra. Jag vann faktiskt en novelltävling med just denna på den kursen. Det är en sann historia ur min mammas liv i kortformat. Den får avsluta dagens inlägg:
"Varje natt sedan pappa åkt till fronten gick jag över till mammas säng. Det var varmt även när det var -40 grader ute. Hon doftade tvål och hennes hår kittlade min kind.
Pappa körde på en tysk mina. Jag kände honom knappt. Han hade varit borta i vinterkriget så länge. Jag höll om mamma när hon grät den natten.
En månad senare:
Jag vaknade av att jag frös. Elden hade slocknat i spisen. Det var mörkt i huset. Jag gick över till mammas säng och snubblade på ett par läderstövlar som stod vid sidan av sängen. I det svaga ljuset såg jag en uniformsjacka hänga på sänggaveln. Golvkylan bet på mina tår. Mamma steg upp och räckte mig en extrafilt. Gå och lägg dig i din säng, sa hon.
Det hängde uniformsjackor på sänggaveln sedan den natten. Gröna, svarta och grå. Men det konstiga korset på kragen var detsamma.
Fyra månader senare:
-Idag ska du och jag åka och hälsa på din faster, säger mamma. Det blir som förr, tänker jag, om så bara för några dagar. Fastern har jag aldrig träffat.
Den svartklädda tanten som möter oss i dörren skrämmer mig. Hon talar inte till mig. Hon stirrar på mig då och då. På kvällen kryper jag tätt intill mamma i kökssoffan.
Jag vaknar av att fastern slamrar med kaffepannan. Det är kallt i köket. Någon har lagt en extrafilt över mig.
-Mamma, säger jag och sträcker mig efter henne.
-Det är jag som skall vara din mamma nu, säger fastern utan att titta på mig."