Dagens loppisfynd - wow!

Jobbade bara halva dagen idag och åkte hem för att vara duktig (=städa). Men så kom jag på att jag har ingen nyckel (=glömt) och ingen var hemma! Visste dock att maken skulle hem om en timma, så åkte såklart till loppis - varannars fördriver man tiden bäst. Röda Korset hade halva priset på hela sortimentet. Det var massor av folk där så det mesta bra-a hade hittats. Så jag rotade i lådor där jag aldrig rotar annars och gjorde två kanon-fynd - kolla bilden. Örklipsen i plast från typ 40-50-tal - helt rätt nu till vår och sommar när det är blomtema och starka färger. De är starkare gula än vad de är på bilden. Hög wow-faktor, dock inte till mig. Dels klär jag inte i gult men är också lite för gammal...men på en ung snygg tjej... Det andra fyndet är manschettknappar i teak i kanonfint utförande - såna är ju också jätteinne igen. Ska gå genom garderoben och se om jag har såna skjortor, för dessa ska jag klart använda! Och tillsammans kostade dessa härligheter 5 kr! Örklipsen lägger jag ut på Tradera i helgen.

Det hände en rolig och gullig grej. Jag hyr ut ett av rummen på jobbet till en sömmerska som stänger kl 15.00. Så hörde jag att någon var där och knackade på hennes dörr senare och kikade ut. Där står en tant, minst 80, och pustar ut lite argt. Hon hade haft besvär med att komma upp och så säger hon:
De sätter in annonser i tidningarna men skriver inte adressen, vad ska det vara för stil. Jag har fått gå runt och fråga innan jag hittade...
Jag: Nej menar du det, konstigt att Birgitta skulle sätta ut en annons utan adress.
Tanten: Det är väl hon som syr dom där väskorna?!
Jag: Nej, det är det inte, då är det nog mig du menar (det fanns en artikel om mig och mina secondhandväskor i lokaltidningen). Men det var ingen annons, det var en artikel och då sätter man ju inte ut adressen.
Tanten: Jo, för jag har ett tyg här som jag vävt själv som jag skulle göra en väska av men nu är ögonen så dåliga att jag inte ser. Hon plockar upp ett jättefint tyg i blått, tunt väv som var kanonvälgjort och som hon hade nålat lite bruna kanter till.
Tanten: Kan hon tänka sig att sy en väska till mig av detta?
Jag: Självklart gör jag det (vad säger man, det är ju jättegullig och roligt också. Det mest fantastiska är att hon frågat runt i kvarteret och till slut hittat till mig...i ett litet samhälle vet folk mer än man tror, för väskorna är ju inte min huvudsakliga verksamhet, utan mer som en hobby.